måndag , 16 juli 2018

Sommarläsning: Den rättvise domaren

Francois Rabelais

François Rabelais, född cirka 1494 i Chinon, Touraine, död 9 april 1553 i Paris, var en fransk författare och läkare. Han var länge munk och studerade som sådan medicin och klassiska språk. Han räknas som den mest betydande prosaförfattaren under den franska renässansen.
Rabelais är en portalgestalt inom den franska romankonsten. Hans böcker om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel, som skrevs på det franska folkspråket, har blivit klassiker. Berättelsen om den rättvise domaren får mig osökt att tänka på en långdragen tvist i vår egen kommun.


Den rättvise domaren

Det pågick en process vid domstolen mellan två mäktiga herrar, av vilka den ene var herren till Baisecul, klagande, och den andre herren till Humevesne, svarande. Den fråga det gällde var så svårlöst och subtil, att parlamentsdomstolen varken visste ut eller in på det hela..

Då sammankallades på konungens befallning ledamöterna av de fyra lärdaste och mest betydande av Frankrikes överdomstolar jämte Stora Rådsdomstolen och alla de främsta universitetsprofessorerna icke blott från Frankrike, utan även från England och Italien.

Sedan dessa sålunda sammankommit, lyckades det dem icke, trots att de sysselsatt sig där med i fyrtiosex veckor, att fatta och begripa fallet så mycket att  de skulle kunnat reda ut det på något sätt, vilket i hög grad förtröt dem och kom dem ynkligen att göra ner sig av skam.

Men en av dem, den lärdaste, den mest erfarne och den klokaste av dem alla, yttrade en dag då de alla åter kände sig helt tomma i hjärnan:

– Mina herrar, vi ha redan länge varit här utan att uträtta annat än att förlora vår tid; vi finna varken början eller slut på det hela, och ju mera vi studera själva frågan desto mer tilltrasslad förefaller den oss, vilket länder oss till stor skam och tynger på vårt sinne. Enligt min mening kommer det hela slutligen att endast bringa skam och vanära över oss, tuy vi hava inte kunna tänka redigt  och klart under våra överläggningar. Men nu skall jag säga eder vad jag funderat på. Ni har ju alla hört talas om Pantagruel, som erkänts vara lärd över vår tids mått tack vara de teser som han offentligt försvara mot alla. Jag föreslår att vi skall kalla på honom  och rådslå med honom om denna rättssak, ty aldrtig skall någon gå i land därmed om det inte lyckas för honom.

Alla rådsledamöterna omfattade detta förslag med förtjusning.

Pantagruel sade till dem:
– Mina herrar, äro dessa två förnäma män som här processa med varandra ännu vid liv?
Härpå fick han ett jakande svar.
– Vad tusan tjäna då, sade han, alla dessa skräpsamlingar v papper och kopior till, som ni ger mig? Är det inte förmer att få höra från deras egen mun om deras tvistefråga än att läsa dessa löjligheter, vilka icke äro annat än svekfulla utläggningar och ett förvrängande av rätten? Ty jag är säker på att ni och alla de genom vilkas händer denna process har gått har tillagt efter bästa förmåga, och, medan deras tvistefråga utan tvivel var klar och tydlig och lätt att avgöra, har ni gjort den dunkel genom dumma och meningslösa resonemanger och enfaldiga tolkningar.

– Om ni således vilja att jag skall taga någon befattning  med denna process, låt då först bränna upp alla dessa papper och låt sedan de bägge adelsmännen personligen inställa sig, och när jag har förhört dem skall jag säga eder min åsikt i frågan utan förställning eller fördöljande av sanningen.

Detta motsades av en del av de närvarande, ty ni vet ju att i alla församlingar finns fler dumma än kloka och att det alltid är de dumma som utgör flertalet. Men en av dem stödde Pantagruel, vidhållande att han  hade talat bra, att dessa register, vittnesförhör, repliker, vittnesjäv, svarandens inlagor och andra dylika rackartyg intet annat vore än ett förvrängande av rätten och innebure ett förlängande av processen, och att djävulen skulle taga dem allesammans med hull och hår om de inte ändrade sitt tillvägagångssätt mi överensstämmelse med evangelisk och filosofisk rättvisa.

Slutet blev atty alla papperen blevo uppbrända och att de två adelsmännen kallades att inställa sig. Och då sade Pantagruel till dem:
-Är det ni som föra denna stora process med varandra?
– Ja, svarade de.
– Vem av eder är klaganden?
– Det är jag svarade herren till Baisecul.
– Nåväl min vän, tlal då om för mig punkt för punkt i överensstämmelse med saningen vad er tvist gäller; ty vid Gud, kommer ni med ett enda lögnaktigt ord, skall jag skära halsen av eder för att visa att man inför domstolen och rätten endast bör säga sanningen. Akta eder därför att ni varken tillägger eller bortglömmer något vid redogörelsen för fallet. Tala!

Herren till Baisecul framlade sin sak.
– Har ni något att tillägga,  frågade Pantagruel.
– Nej, jag har sagt allt och jag har inte i en enda liten detalj avvikit från sanningen, på min ära.
-Säg ni nu då, herre till Humevesne, sade Pantagruel, vad ni har på hjärtat, och gör det så kort som möjligt utan att likväl utesluta vad som är nödvändigt för framställningen.

Därpå började herren till Humevesne sin utläggning.
– Jag gör slutyrkandet i enlighet med vad jag ovan anfört och anhåller om ersättning för rättegångskostnaderna och om skadestånd.
Efter det herren till Humevesne slutat sitt tal sade Pantagruel till herren till Baisecul:
– Min vän har ni några invändningar att göra?
Härtill svarade Baisecul:
-Nej, min herre, ty jag har icke sagt annat än sanningen, och låt oss för Gudsskull få ett slut på vår tvist, ty vi stå inte här utan att ha fått vidkännas stora kostnader.
Då reste sig Pantagruel och samlade omkring sig alla domstolsordföranden och sade till dem:
– Nåväl, min herrar, ni har hört om den tvist varom det är fråga. Vad anser ni härom?
Härtill svarade de:
– Vi hava onekligen hört alltsammans, men vi hava sanningen att säga, ingenting begripit av hela saken. Därför bedja vi eder och anhålla att ni nådigt ville avkunna domen , sådan ni finner att den bör vara, och skola vi finna den rättvis och stadfästa den enhälligt.

– Nåväl mina herrar, sade Pantagruel, eftersom det behagar eder skall jag göra det, , men jag finner icke fallet lika svårt som ni.

Därefter avkunnade Pantagruel sin dom: Detta är domstolens utslag – intet skadestånd att betala.

Efter avkunnandet av denna dom avlägsnade sig de bägge parterna helt nöjda med densamma, vilket var något nästan otroligt: ty alltsedan syndafloden har det aldrig hänt och kommer icke att hända på tretton jubelår framåt att två parter som processat med varandra känt sig lika tillfredsställda över den slutliga domen.

Vad domstolsledamöterna och de andra lärda herrarna beträffar, vilka voro närvarande, så voro de under tre timmar helt avsvimmade av hänryckning och beundran inför Pantagruels mer än mänskliga klokhet, vilken så tydligt och klart framträtt för dem i utslaget i denna så svåra och invecklade process, och de skulle fortfarande befinna sig i detta tillstånd, om man icke burit dit en mängd ättika och rosenvatten för att låta dem komma till sans igen och få tillbaka sina förra själsförmögenheter, för vilket Gud ske pris och ära i alla land.

Sommarhälsningar

Lennart Lauenstein – Ansvarig utgivare för FlodaNyheter

Skriv ut
Dela artikeln!

    Svara.

    Din emailadress kommer inte att vara synlig.Obligatoriska fält är markerade *

    *