tisdag , 17 oktober 2017

Rapport från Alléskolans Indien

Indien del 1 007

”I många år har eleverna på Alléskolan genomfört dagsverke en dag per år. Pengarna som eleverna jobbar in går via olika organisationer till ett utbildningsprojekt i Indien. Det är många elever som genom åren har bidragit till projektet” skriver lärarna Ingela Hallin och Jeanette Björnskiöld till FlodaNyheter.se.

GÄSTREPORTAGE Under många år har Alléskolans elever genom dagsverken stöttat utbildningsprojekt i Indien.
I höstas fick två lärare från skolan ett resestipendium för att besöka Indien och se vad pengarna har använts till.
Idag publicerar vi deras färgstarka reportage från resan.

Kokila Vyas

Kokila Vyas brinner för utbildningsfrågor.

DET ÄR FÅ MÄNNISKOR i vår värld som är villiga att ge avkall på sin bekvämlighet och sina materiella tillgångar för att hjälpa andra.
I Dharampur, Indien, finns det fantastiska paret Bhikhu och Kokila Vyas som oavbrutet arbetar för att hjälpa det fattiga bergsfolket, dalaiterna.
-Välgörenhet är att ge folket fisk. Utveckling är att ge dem ett spö att fiska med.
Bhikhus mörka blick biter sig fast i våra ögon och hans intensiva röst vibrerar av energi när han berättar om hur viktigt det är att skilja mellan välgörenhet och utveckling. Att man måste göra människor medvetna om hur man kan förbättra sin livssituation, man kan inte kräva förändring.
I mer än 30 år har han och hans fru Kokila vigt sina liv åt att förbättra tillvaron för de tiotusentals fattiga människor som bor i detta avlägsna område, uppe i bergen, 20 mil norr om Mumbai.

Indien del 1 055

Hastigheten på vägen får anpassas efter alla de människor, får, getter och bufflar som kantar vägarna.

UNDER TVÅ VECKOR har vi tagit oss runt med jeep i det otroligt vackra och bitvis otillgängliga bergsområdet i Dharampur. Numera finns det vägar att ta sig fram på, men jeepen gungar fram och tillbaka när vår chaufför försöker undvika de många groparna i vägen.
Hastigheten får anpassas efter alla de människor, får, getter och bufflar som kantar vägarna. Vare sig den ojämna bilfärden eller den 35-gradiga värmen bekommer våra värdar och projektets eldsjälar Bhikhu, 85, och Kokila, 77. Värre är det med oss – två lärare från Alléskolan som ännu inte har acklimatiserat oss till den tryckande hettan.
Målet med vår resa är att besöka våra två systerskolor och ta del av andra utvecklingsprojekt som Alléskolan under många år har bidragit till genom att eleverna genomför så kallat dagsverke en dag per läsår. Alléskolan har sedan samarbetet med organisationen TUFF, Tyresö Freds- och Ulandsförening, som i sin tur samarbetar med den indiske organisationen VPSS som drivs av paret Vyas.
Våren 2014, fick Alléskolan ett resestipendium av den svenska organisationen för att få möjlighet att besöka projektet och uppleva på plats vad eleverna på Alléskolan har bidragit till genom sitt arbete.

Indien 2 043

Klassrum under dagtid, sovsal när natten kommer.

-GOOD MORNING! Vi för ihop händerna och bugar. Elevernas klara, samstämmiga röster ljuder genom klassrummet. Pojkarna på ena sidan av rummet, flickorna på den andra. De tittar på oss med nyfikna ögon och vi känner en stark önskan att kunna prata med var och en av dem, att få höra deras berättelser, tankar och funderingar inför framtiden.
Tyvärr är barnens kunskaper i engelska begränsade och våra kunskaper i hindi eller gujaratii är obefintliga, så vi är utlämnade till Bhikhus och Kokilas översättning.
Vi har under vår resa fått möjlighet att besöka flera grundskolor men även en gymnasieskola och en kombinerad grund- och lärarhögskola. Alla skolbyggnader som ingår i projektet är byggda i en u-form och omringar tillsammans ett torg där rödaktig sand täcker marken. På skolgården växer det några träd som ger skugga, och på och runt dessa, finns det målningar som visar folkslagets historia och kultur.

ALLA GRUNDSKOLOR som ingår i projektet är internatskolor och de yngsta barnen är endast sex år gamla när de börjar skolan. Överallt på de olika skolorna vi besöker träffar vi på glada, välmående, entusiastiska elever som verkligen uppskattar att få gå i skolan och lära sig så mycket som möjligt. Eleverna studerar matematik, NO, SO och flera språk bland annat hindi, gujaratii (modersmål i Dharmapur) och engelska. Barnen studerar måndag till lördag och är lediga på söndagar. Rummen på internatskolorna används under dagtid som klassrum och när natten kommer rullar man ut madrasser och rummen förvandlas till sovsalar.

LJUDET AV TRUMMOR når våra öron. Det är dags för dansuppvisning. Kraftfulla sånger, taktfasta rytmer och imponerande danser ingår i dalaliternas kultur. Det är en häftig upplevelse att få se dessa barn dansa och sjunga. Barnen inleder varje skoldag med sång och alla kan de otaliga danser med invecklade turer som vi får se. Även vi fick dela med oss lite av vår svenska kultur när vi blev ombedda på flera skolor att sjunga! Den svenska nationalsången och Idas sommarvisa har ljudit över skolgårdar, i storsamlingar med hundratals barn, i Dharampurområdet – tyvärr inte alltid lika tonsäkert och taktfast som de indiska barnens sång.Indien
Barnens nyfikna, mörkbruna ögon följer oss vart vi än går och deras snabba leenden är oerhört smittande. Vi går omkring med ett ständigt leende på läpparna samtidigt som det värker i våra hjärtan. Flera av lärarna på skolan är engagerade men känns väldigt unga och ofta får de agera föräldrar när barnen saknar sina egna.
Att som förälder våga ta beslutet att skicka sina barn till skolan är modigt och uppoffrande. Många av barnen träffar sina föräldrar endast vid fyra längre tillfällen per år, resterande tid är barnen på internatskolan. Det har varit en lång och mödosam kamp för att det ska bli verklighet

BHIKHU OCH KOKILA understryker att utbildning är det första steget mot utveckling men de framhåller också att ett holistiskt synsätt är nödvändigt. För att föräldrarna ska gå med på att låta sina barn studera istället för att hjälpa till i jordbruket behöver människorna stöd att utveckla jordbruket. Stödet har bestått och består av plantering av tusentals mangoträd, införandet av bufflar som dragdjur, byggnation av brunnar och dammar – för att skapa en jämn tillförsel av vatten – samt jordvallar, för att förhindra erosion under monsunen. Alla dessa projekt kräver ekonomisk finansiering och under många år har det varit turbulent för organisationen när donatorer och bidragsgivare har varierat i antal. Under ett antal år, i början av 2000-talet fick paret endast stöd av den svenska organisationen TUFF och de tre skolor i Sverige, varav Alléskolan är en, som gjorde dagsverke för de indiska barnen och deras familjer.
Idag är läget stabilt och organisationen har en jämn tillförsel av pengar vilket underlättar deras arbete.

-FÖR ATT SKAPA en bestående förändring och större möjligheter att förändra sitt liv krävs det högre studier än grundskola. Man måste läsa vidare!
Kokila sitter i soffan ute på verandan och gestikulerar häftigt samtidigt som hon berättar för oss. Det går inte att ta miste på passionen för utbildningsfrågor hos den tidigare lärarinnan och rektorn. Intensiteten i hennes röst stärks när hon berättar att målet är att få barnen att läsa vidare till högre studier. Först och främst gymnasiestudier – men för första gången får nu ungdomar från dessa byar möjlighet att studera vidare på universitet. Sedan tidigare har det funnits möjlighet till praktisk yrkesutbildning under sex månader för att till exempel utbilda sig till mobilreparatör, bilmekaniker eller skräddare. Flera elever studerar nu till lärare och sjuksköterskor.

Indien del 1 710

”Välgörenhet är att ge folket fisk. Utveckling är att ge dem ett spö att fiska med”. Bhikhu Vyas med chaufför på väg till ett möte.

KOKILA BRINNER FÖR utbildningsfrågorna och hon vill gärna informera och berätta för oss, förse oss med så mycket kunskap som möjligt. Samtidigt är denna fantastiska kvinna – med all rätt – trött och ibland orolig för vad som ska hända med projektet när hon och Bhikhu inte orkar längre. Det finns yngre personer som engagerar sig men dessa personer säger själva att de är inte beredda att offra så mycket som Bhikhu och Kokila har gjort för att hjälpa alla dessa människor.
Bhikhus passion ligger i fattigdomsbekämpning. Denna man utstrålar energi, och hos honom syns inte ett spår av trötthet trots hans höga ålder. Han är en outtömlig källa av berättelser som får oss att förstå tankarna bakom deras hjälp till självhjälpsprojekt. Men också hur svårt det ibland varit att driva arbetet framåt. Hur man har fått tänka och planera om när folket inte har varit redo att ta emot förändring och utveckling.
Parets telefoner ringer oavbrutet och trots trogna och kompetenta medarbetare vill de inte släppa kontrollen. Kokila vill gärna ha en hand med i det mesta. Barnens rätt till utbildning är en hjärtefråga, men även kvinnornas rätt att bestämma över sina egna kroppar.

UNDER VÅRT BESÖK hade vi förmånen att vara med när de introducerar ett nytt mödra- och barnavårdsprojekt. Det innebär att gravida och mammor med barn på högst tre månader får näringsrika frön att odla för att få extra näringstillskott.
Vi sitter i gassande värme, och solen steker på lertaket som skuggar oss, på himlen syns inte ett moln. Det är varmare än det brukar vara för årstiden.
På de dammiga vägarna kommer mammor med barn gående från olika håll. Inga pappor syns till.  Många har gått flera kilometer, vissa upp till en mil i den otillgängliga terrängen i 35-gradig värme med ett eller flera små barn.
Samtidigt som frön och proteinkakor delas ut tar Kokila upp frågan om antal barn och sterilisering. Det är en viktig fråga eftersom kvinnorna måste orka med men även klara av att försörja de barn som de redan har. En kvinna har bestämt sig för att bara skaffa ett barn, en annan kvinna som är omringad av sina tre döttrar berättar att hon ska ha ett fjärde barn för att hon vill ha en pojke.
Det finns ett intresse för att sterilisera sig men många är rädda p.g.a. att flera kvinnor dött under operation när man använt smutsiga instrument. Kokila har redan kontakt med en kvinnlig läkare som hon känner och hon erbjuder sig att följa med de kvinnor som skulle vilja genomgå en sterilisering. Vi är stumma av förundran och beundran över detta otroliga uppoffrande engagemang.

INTRYCKEN OCH KUNSKAPEN vi har fått genom att vara på plats och ta del av vad våra pengar används till har varit otroligt givande. Det är svårt att förmedla alla upplevelser, känslor och tankar men en sak är säker:
Varje krona som eleverna på Alléskolan drar in genom sitt dagsverke används på absolut bästa sätt av detta fantastiska par och det bidrar till förbättring för så många personer i en annan del av världen.

TEXT & BILD: INGELA HALLIN och JEANETTE BJÖRNSKIÖLD
[email protected]

Reportaget är gjort av Jeanette Björnskiöld och Ingela Hallin som undervisar i svenska, respektive engelska och franska, på Alléskolan i Floda. Foto: Helene Bergman

Reportaget är gjort av Jeanette Björnskiöld och Ingela Hallin som undervisar i svenska, respektive engelska och franska, på Alléskolan i Floda. Foto: Helene Bergman

 

Klicka för bildspel:

 

Skriv ut
Dela artikeln!

    Svara.

    Din emailadress kommer inte att vara synlig.Obligatoriska fält är markerade *

    *