onsdag , 29 augusti 2018

Flodaförfattaren Sven Westerberg har avlidit

Sven Westerberg.

Han var en lågmäld, mycket vänlig och humoristisk man, och en uppskattad personlighet i Svenska Deckarakademin, där han valdes in 2001. Nu står hans stol tom: författaren och läraren Sven Westerberg avled natten mellan den 23 och 24 juli efter en lång tids sjukdom, 72 år gammal.

Han föddes i Vänersborg, men växte upp i Göteborg och Partille. Efter att ha gjort militärtjänstgöring som kryptör tog han en fil.kand-examen 1971. Redan samma år flyttade han till Norge där han fått anställning som lärare. Han stannade i landet i 16 år, och var även verksam som bl.a. kurator inom kriminalvården och utbildningskonsult vid Norska Flyktingrådet. Han gifte sig med Anne Cathrine 1973: makarna har en dotter.

Trots att han trivdes i Norge kände han hemlängtan till Göteborg. Det resulterade i att han 1987 flyttade tillbaka till sin gamla hemstad och tog en tjänst som lärare vid Folkuniversitetet, samt att han samma år romandebuterade med spionthrillern ”Onsalaaffären” i vilken handlingen utspelas i Göteborgstrakten. Här introducerade han Lennart ”Biskopen” Brask, som har en chefstjänst i det svenska underrättelseväsendet, som huvudperson. Sedermera flyttade Sven med familjen först till Partille och därefter till Floda.

Hans spionromaner är inte baserade på action eller hårdkokta agenters verksamhet, utan är lågmälda, språkligt genomarbetade berättelser där spänningen sakta byggs upp i väl konstruerade intriger. Handlingen utspelas i huvudsak i Göteborg, och med böcker som ”Göteborgsmorden” (1994) och ”Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk” (1996) blev han ett etablerat och respekterat namn.

Sitt definitiva genombrott fick han dock med den psykologiska thrillern ”Guds fruktansvärda frånvaro” (1999), i vilken rättspsykiatriker Hanna Skogholm gör entré. Boken fick pris av Svenska Deckarakademin som årets bästa svenska kriminalroman. Många anser ändå att nästa Skogholm-roman, ”Judinnans tystnad” (2000), är ännu vassare. Brask och Skogholm medverkar bägge i uppmärksammade ”Andras väg har rastplatser i solen” (2003), där Dag Hammarskjölds död i Afrika 1961 står i centrum för intrigen. Här experimenterade han i viss mån med berättartekniken, och det gjorde han även i fristående ”Det gåtfulla mordet i Partille” (1998), som har betecknats som en blandning av psykologisk kriminalroman, mystik och vad som kallas ”new age fantasy”.

Sven Westerberg kommer att bli ihågkommen som en noggrann och sparsmakad författare som bemödade sig om att finna en egen röst och berättarstil, och vars böcker inte bara är spännande utan även har stora litterära kvaliteter. Han var en skicklig författare av såväl spionhistorier – en del kritiker har t.o.m. jämfört honom med John Le Carré – som psykologiska kriminalromaner. För de som kände honom personligen kommer han också att stanna i minnet som en mycket vänlig man, som gärna höll sig lite i bakgrunden men som var en stor humorist, samt en övertygande scenpersonlighet som aldrig tvekade att bjuda på sig själv.

Det sistnämnda framgick inte minst vid de framträdanden som den lokala deckarsammanslutningen Dråpliga Sällskapet i Göteborg gjorde. Vid ett minnesvärt tillfälle, då det handlade om ”påskekrim”, berättade han med allvarlig min kunnigt och underhållande om sådana – iklädd lusekofte, golfbyxor, toppluva, vandrarkängor och ryggsäck, vid vilken en liten norsk flagga glatt vajade. På bokmässan spelade han vid ett tillfälle på scen rollen av en kvinna. Efter att ha mottagit publikens jubel stegade han med bestämda steg i väg till närmaste restaurang, iförd damklänning och herrskor. Kvinnoperuken lämnade han med en nigning in i garderoben.

Han kommer att bli mycket saknad.

Johan Wopenka

Skriv ut
Dela artikeln!

    Svara.

    Din emailadress kommer inte att vara synlig.Obligatoriska fält är markerade *

    *